Min generation

Jag satt och slösurfade bort lite tid, halkade in på Aftonbladet och hittade en krönika av Ann Charlott Alstadt som ogillar modebloggare. Alltid roligt att höra folk beklaga sig över detta vedervärdiga fenomen och allt de står för så jag läser vidare. Hon har en poäng i mycket av det hon skriver:

”Vänsterns nederlag i kampen om tidsandan märks väl aldrig så tydligt som i de ord som ska beskriva vårt samhälle – det är entreprenör och egoboost, inte ”Kärlek och Uppror”, som kännetecknar de yngre generationerna.”

”Men egentligen är entreprenörskapet Svenskt Näringslivs våta dröm – alla ska skaffa sig f-skattsedel för att kunna få uppdrag. Och bli kickad. Och få uppdrag. Och bli kickad. En ”karriär” helt utan trygghet, på arbetsgivarnas villkor.”

Samtidigt känner jag ett behov av att försvara min generation lite. Blondinbella försvarade också sig själv genom ett länkat inlägg där hon menar att vi är kritiska genom att i kan twittra om vi inte är nöjda med en produkt, och lyckas därmed också, om än helt ovetandes, slå huvudet på spiken. Allting är varor idag, allting säljs, allting är delar av den stora guden kallad marknaden. Min generation kan reklamera produkter, känna oss kränkta av allt och alla, kräva valuta för pengarna, generera BNP-siffror som får Reinfeldt att kissa på sig lite av upphetsning. Vi är de allra mest samhällskritiska medborgarna i det att vi kritiserar hela samhällstanken. Vi är individer. Vi har få eller inga krigsminnen, vilket jag ändå tror är en bra sak över lag. Vi växte upp i sosse-Sverige, där det fanns a-kassa, dagis, allmän sjukvård med mera med mera. Vi fostrades in i en trygghet om att det löser sig, att det finns back-up, att staten, stor och läskig som den må vara, ändå bryr sig om oss. Därför är det lätt att bråka med den, precis som tonåringen skriker på sina föräldrar när den inte får göra som den vill. Tonåringen vet att föräldrarna aldrig skulle överge dem.

När sosse-Sverige övergick i alliansen-Sverige fick vi istället lära oss att varje individ är en entreprenör, att sopa framför egen tröskel först och att det är nyttigt att strunta i alla gamla omoderniteter som solidaritet, medkänsla, skatt, välfärd och så vidare. Vi har lärt oss att kritisera samhället samtidigt som vi försöker stå utanför det: Vi kritiserar samhällsfenomenet utan att försöka förändra det, precis som man kan göra på twitter. Klaga och hoppas på det bästa, lita på att någon annan tar hand om det. Det som gör att twittrare påverkar är att de kan bli så många att de skrämmer någon. Många människor kan påverka. Tänk då hur mycket man kan påverka om alla dessa människor lämnar sina datorer och möts för att tillsammans påverka någonting större?

Förutom modebloggarna, MUF:arna och H&M-shopparna finns det en helt annan del av vår generation, den som fortfarande kallar sig vänster. Vi står strejkvakt för att värna om arbetsrätten när allt fler vuxna överger facket (barn gör inte som vuxna säger utan som de gör, old news). Vi går ut på 1:a maj. Vi ordnar plats åt varandra på soffor när vi kastas ut ur våra andrahandslägenheter, vi skapar mötesplatser där vi kan för att slippa befinna oss i rum där vi måste konsumera. Vi väsnas, skriker, slåss och kastar sten i Rosengård för att någon ska uppmärksamma allt som händer, för att någon av de gamla punk-proggare som nu sitter på maktpositioner som i riksdagen eller i en rikstäckande tidning som Aftonbladet ska se oss, se vad som håller på och hända och slå borgarna på käften tills de fixar all skada de har gjort, ger oss upprättelse. (Om du menar att en insändare nog är effektivare än att ha sönder saker och kasta sten på poliser, läs Fredrik Edins eminenta essä.) Men vi har ingen back-up från andra generationer, för ni har också fallit för individualismen och liberalismen och konsumismen. Ni skaffar barn och måste helt plötsligt köpa alla baby-saker, en bil, hus i utkanten av stan och låsa in er där borta. Sen övergår konsumtionshetsen på barnen, som skolas in i entreprenörskapet precis som min generation gjorts, och sen tvingar er föräldrar till att skaffa alla saker som aaalla aaandra har och fortsätta konsumera i all evighet.

Krönikan pekar på många saker som är fel med världen idag, personifierat i Elin Kling och Blondinbella. Men det är inte vårt fel. Felet ligger hos dem som driver arbetslinjen, hos dem som hetsar tillväxt, hos dem som låter marknaden ta över allt större del av våra liv. Det är inte 80- och 90-talisternas jobb att förändra det, det är allas. Om vi inte gör tillräckligt, gnäll inte bara på oss på en hemsida utan gå ut på gatorna och gör någonting åt det själv!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Omvärldsfunderingar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s