Jag sitter hos mina föräldrar i min hemstad en fredagskväll och läser artiklar om terrordåden i Norge. Beundrar alla vettiga människor som förstår politiken och kontexten, blir ledsen över att de som bestämmer fortsätter hävda att det inte handlar om politik när ett politiskt ungdomsförbund blir massakrerat av en man med ett manifest.

Jag är fortfarande upprörd, inte minst slog insikten om vad som hänt hårt för att jag själv var på politiskt sommarläger under tiden det hände. Jag kan inte mana mig själv till att läsa vad terroristen skrivit, knappt till att se på bilder av honom, det är för äckligt. Trodde jag var med härdad än så, hade distans och sett allting förr. Med bomben är det så, bomben är inget problem, det är sånt som händer oavsett hur äckligt och förkastligt det är. Utöya är annorlunda, det är kallblodigt, omänskligt och beräknande. Där kunde ingen blunda, hålla för öronen och trycka på avtryckaren för att ägna resten av livet åt att försöka rättfärdiga för sig själv vad man gjort. Det är ett ytterligare bevis bland alla andra på att främlingsfientlighet inte är en ofarlig åsikt som människor har rätt att ha, utan att det är en samhällsfarlig och människofientlig politik som har riktiga och väldigt obehagliga konsekvenser.

Jag har så svårt att förstå hur konservativa och liberaler kan vara så rädda för vänstern och till och med sossarna att de hellre lämnar plats för främlingsfientlighet än samarbetar med V och S. Det talas om balans och att hålla sig i mitten, inte luta för långt åt något håll för då blir det farligt och extremt. Om främlingsfientlighet, moralkonservatism, anti-feminism och konspirationsteoretiker finns i ena änden, så vill jag hellre springa så långt åt andra hållet som bara är möjligt. Hamnar jag då bland socialism, direktdemokrati, feminism, öppenhet och gemensamt ägande så är det bara en bonus.